Det är märkligt med stormar, naturens sätt att demonstrera sin oerhörda kraft. Ofta får man någon förvarning på att en storm skall komma. Jag tror förr att de som levde nära naturen kunde se det och känna det, kanske var det väderfenomen, något skiftade på himlen, kanske drog sig djuren tillbaka in i sina hålor. Idag får vi höra på nyheterna att en storm är på väg, om vi är ansvarfulla tar vi in sådant vi har kärt i trygghet, vi stänger till alla utrymmen och sätter oss i säkerhet.
När stormen sedan kommer, om den är stark, då är den också obarmhärtig. För den som inte tagit varning kan allt ödeläggas, ibland bara på några timmar, ja kanske några minuter. Det är inte konstigt att förstå att naturfolk förr kunde tro att det var gudarna som var arga på dem. Och efteråt kanske de som överlevt försökte hitta en orsak till det som inträffat. Vem hade väckt denna ilska från himlen och vad skall vi göra för att få förlåtelse, hur kan vi blidka gudarna så att det inte händer igen resonerade man.
Man offrade sedan det man trodde att gudarna ville ha från en, någonstans kändes det kanske bättre då. Man visade att man ångrat sig och att man inte ville uppröra dessa krafter en gång till.
Inom olika religioner har det funnits olika system för offer. Det har funnits mer primitiva och det har funnits mer avancerade. Inom en del trossystem har man gett av skörden, av djuren, av det som var värdefullt. Ytterligare några har lagt sina liv under lidande, man har fastat, man har utfört religiösa handlingar, gjort resor, avstått från närhet, från nöjen. En del har till och med ristat sig och gjort plågsamma saker för att göra sig av med skuld eller skam som man känt. I hopp om att nå närmare himlen eller gudarna.
I kristen tradition har vi det judiska arvet med alla offer i templet. En grymhet kan tyckas idag. Det finns inte längre något tempel i Israel och judarna har inte offrat på ungefär 2000 år. Ändå påbjuds de i deras skrifter. Muslimerna har sina traditioner, Buddhister och Hinduer gör vad de kan för att vinna god karma inför nästa liv.
Stormarna som kommer in i våra liv, vi tolkar dem olika. När vi är unga och saker faller sönder framför oss slås många av oss med förskräckelse. Vi kan inte förstå hur det som vi byggt våra liv på kunde rasa samman. När familjer splittas, när sjukdom och död kommer in. Om vi då levt skyddade så kan förlusten bli så förlamande att det känns som att allt hopp är ute. Har vi då inget att hålla fast vid så kanske hopplösheten söker sluka oss fullständigt och vi försvinner in i mörkret. Där inne ser vi inte någonting annat än det som vill krossa oss. Där inne är det skuggorna som bestämmer hur vi skall dansa tillsammans med dem. Vi får bara följa med. Men om vi inte går under i mörkret, om det finns någon eller något som hjälper oss att hålla ut så kan den tiden lägre fram visa sig ha fört med sig något meningsfullt. En del tänker sig att vi när de är som mörkast får våra dyrbaraste erfarenheter. Och kanske är det så. Om vi inte stannar kvar där, om någon drar oss ut därifrån medan tid är. Om vi sedan försöker förstå vad det var som hände och varför och kanske gör allt vi kan för att lära oss av det, ja då kan vi ha fått ett djup till våran person som skulle varit svårt att vinna på annat sätt.
Som någon en gång sa, jag minns inte vem. "Om vårt träd skall ha grenar som når upp till himlen måste vi ha rötter som når ner djupt i marken." Jag tycker det är en bra tanke. Att för att stormen inte skall kunna kasta omkull vårt livsträd, så måste det ha djupa rötter. Och de rötterna kanske vi bara kan vinna genom svåra erfarenheter, genom tider av lidande som vi tagit oss igenom på något sätt.
Så hur blev det med offren i Israel, varför revs templet och varför offras det inte längre. Ja dels hade ju folket och dess ledare inte tagit de varningar som man under lång tid fått till sig på allvar, om att vända om, att söka Gud. Och om man får tro en del teologer så fanns det också förutsägelser sedan lång tid tillbaka, i det vi idag kallar det Gamla testamentet att det skulle komma ett slutgiltigt offer, ett som skulle göra alla andra offer omintet. Gud skulle själv komma ned hit till jorden och låta sig offras för vår skull. För att vi inte skulle behöva stanna i stormen och för att den inte skulle få ödelägga våra liv för alltid, bara pröva oss. När Jesus kom och lät sig offras så sa han strax innan till sina lärljungar att templet skulle förstöras,och det blev så. Kanske ville Gud säga oss och de som levde då, att alla offer i templet nu mera är onödiga, nu när Han själv, Mästaren, Messias dött en gång för alla. Nu behövs inga mer offer någonsin.
Det enda offer Gud vill ha av oss, som jag uppfattar det, är att vi tror på honom som dött för oss. Och att vi följer honom och litar på honom.
Visste du förresten, att mitt i den starkaste stormen, i orkanen, finns det ett lugn, stormens öga. Runt i kring rasar naturens krafter hejdlöst, men där inne är det helt lugnt. För mig är det en bild av tron. Att mitt i stormen finns Jesus, om vi bara håller ut och håller fast så kan vi stå där i centrum av kaoset utan att gå förlorade. Mitt i stormens ödeläggelse finns ett lugn i Honom. Håll fast vid det vad som än händer, så skall du aldrig gå under. Allt kan slås sönder runt omkring dig, men om du har ditt hopp i Honom kan det eviga livet aldrig tas ifrån dig. Aldrig någonsin. Och på andra sidan stormen skall du också få alla svar och få möta dina kära igen, de som också höll fast vid Honom när stormarna kom.De som inte bara förlitade sig på sin egen styrka utan på Honom som stillar stormen och gör allt lugnt.
/Niclas
