Som ett stilla regn i natten 2022-10-13

Kvällen var kall och vild

unga år rusar ut i natten

djupt ner i källan

törstar efter dess vatten

Som skriande måsar

högt upp i skyn

vandrande in i staden

lämna vi sakta byn

Långsamma rörelser

i lampornas färglada sken

sakta vandrade de bort

mina unga ben

Friheten var är du

en hägring var du blott

som vasstrån i vinden

var allt det som vi fått

Som ett stilla regn i natten

bröt du genom alla ljud

himlen öppnade sig sakta

lämnade en gåva ifrån Gud.

Små fingrar och tår

ljusblå var ögonen dina

såg in i de numera mörkblå

de som var mina

Som när en storm blir stilla

när hovar slutar slå

så stannade du tiden

så fanns bara vi två

Små hjärtslag mot mitt bröst

skrik och skratt och tårar

Somrar blev till vintrar

och vintrarna blev vårar

Du gick där vid min sida

och liten blev långsamt stor

stanna bara ett ögonblick

det går fortare än man tror

Tänk att du blev allt

min son mitt blod min vän

så vann du pappas hjärta

om och om igen.

Jag önskar dig kärlek

och lycka, att visdom

skall vara din vän

och om du går vilse på vägen

att du alltid skall hitta hem.

Du är den finaste pojke och man som finns!

Carma

Din pappa!

Om ljus och mörker

När jag var ett barn och skulle sova ville jag alltid ha en lampa tänd i änden av rummet, det var en sådan där liten lampa som satt instucken i väggjacket, den gav bara ett dovt sken som spred sig i rummet där jag låg, men det var tillräckligt för att jag skulle känna mig trygg. Ofta stod också dörren på glänt ut i hallen och då och då kunde jag höra mamma eller pappa röra sig utanför. På golvet kunde jag se mina leksaker, godsedjuren jag var fäst vid och andra saker som var viktiga för mig, som var "hemma" i min värld.

Med smaken av tandkräm ännu kvar i munnen och täcket hela vägen upp till hakan letade sig sedan sömnen sakta fram till mig, allt medan någon saga spelade på låg volym i bakgrunden. Sakta sjönk jag in i sömnens värld. Som vågor mot en strand sköljde tröttheten över mig och till sist somnade jag. Lungt och stilla, trygg.

Men om inte den där lampan var tänd vid andra sidan rummet, och om dörren till mamma och pappa var stängd, då var mitt rum en kuslig plats. Mörkret lekte med mina tankar och skuggor tornade upp sig inom mig. Det kändes å ena sidan tomt och ensamt, men samtidigt som om någon eller något fanns i rummet tillsammans med mig. Något otäckt, något okänt. Det gick nästan att ta på, den känslan i rummet.

Ett litet rop på mamma eller pappa, en kort stunds väntan och sedan dörren som gled upp. Deras röst och ansikten och den där lilla lampan som tändes igen, som på ett ögonblick. Allt som var skrämmande jagades bort, bort från rummet och bort från mina tankar. Allt kändes tryggt igen, hemma, det var den där kärleksfulla atmosfären som spred sig över rummet och fyllde lilla mig, på nytt igen.

Det var i mörkret som skuggorna blev tydliga, det var i mörkret jag kände mig ensam, det var där monstren levde. Mörkret kändes ändlöst, som rymden i natten. Utan någon stjärnhimmel. I mörkret levde det okända och det kom nära. Men så fort ljuset tändes så försvann alltsammans och värmen kom tillbaka.

Med åren lärde jag mig att inte vara lika rädd för mörkret. Jag fick en trygghet inom mig. Som att även om det är mörkt nu, så finns alla de saker och människor jag behöver kvar, och ljuset kommer alltid tillbaka. På något sätt bar jag med mig ljuset, eller vissheten om det - inom mig. Och då var mörkret mindre skrämmande, då kunde jag uthärda det.

Nu har vi en liten hemma igen och även om hon inte är rädd för mörkret ännu så kan det nog komma en tid då också hon vill ha dörren på glänt, försäkra sig om att vi finns där. Kanske ha sin lilla nalle vid sin sida i sängen. Och då finns vi där för att lära henne lita på att mörkret bara varar en stund, och att ljuset alltid kommer tillbaka. Och sakta kommer hon att förstå och övervinna sin rädsla för mörkret hon också

Reflektioner:

Har du funderat på ljus och mörker någon gång? Varför är mörkret skrämmande, i vart fall när man är liten? Vad är ljus och mörker? Finns det områden i ditt liv som känns mörka och skrämmande även nu sedan du blev vuxen? Och vad är i så fall ditt ljus?

Tänk en stund på ljus och mörker...

Tänd ett ljus om du vill, i mörkret, och känn efter hur det känns att se lågan brinna och flämta. Läs ett stycke ur en god bok.

Det är en mörk tid nu, vintern är här och kvällarna är långa. Det är också många som upplever att det är mörkt i världen, en hel del människor är rädda, många är ensamma. En del jag pratar med orkar nästan inte härda ut längre. Hur skall de gå säger en del jag pratar med. Men det finns ljus! Det finns en framtid.

Jag lärde mig som barn att inte frukta mörkret och att ljuset alltid kommer efter mörkret. Och vet du, ljuset är starkare än mörkret. Med ett enda ljus så skingras mörkret. Men du kan aldrig med mörker skingra ljuset. Mörkret försvinner när ljuset tänds. Det bara är så. Det är som en naturlag. Håll fast vid ljuset även när det är mörkt. För mig är ljuset min tro på Jesus. Men också min familj, mina vänner och de som betyder mycket för mig i livet, gemenskap. Ibland kan en god bok vara ljus i mörkret för mig. Läs gärna Bibeln och en översättning som har ett modernt språk, finns det förklaringar till blir det lättare att förstå.

Håll dig till ljuset och lär känna ljuset så kommer du mitt i mörkret inte att känna fruktan. Du kommer ha en visshet att hur mörkt det än är så kommer ljuset tillbaka och det är när natten är som mörkast som gryningen kommer.

Psaltaren 119:105

"Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."

Att återvända hem

Ibland längtar jag efter hans närvaro. Att få vara omsluten av hans kärlek. Det finns inget som är så läkande och så stärkande och glädjande som hans närvaro. Det har jag funnit efter många års sökande överallt efter svar på livets frågor, efter något som släcker törsten. När jag var barn då hade jag den gåvan, jag kunde alltid gå till min far i himlen. Han fanns lika nära som huden på kroppen. När jag bläddrade i barnens bibel fann jag tillslut att sidorna ramlade ur av allt sökande och all gemenskap med honom. Jag bad om minsta lilla sak och visste i mitt hjärta att han hörde varje ord och brydde sig om det lika mycket som jag.

Jag hade inte svårt att tro på något i Boken, inget verkade omöjligt. Att Jesus kunde gå på vatten, inga problem, Gud hade ju skapat vattnet. Att personerna i Gamla Testamentet blev flera hundra år gamla? Det var väl inte konstigt tänkte jag, vi skulle ju leva för evigt i Edens lustgård, några hundra år, vad var det. Att det fanns en ond kraft i världen som kämpade mot oss och mot det goda. Jag såg ju allt det svåra som hände runt ikring mig och på något sätt fann jag en förklaring till det i Skriften. Det fanns ju där i alla filmer vi såg i barndomen också. Och i slutet av tiden skulle ju ändå rättvisan segra. Att Jesus var tvungen att dö på ett kors, det kanske tog mig några år extra att förstå. Men ju mer åren gick, desto mer förstod jag att det finns något inom oss, att det fanns något inom mig som inte bara var gott som inte bara gladde sig åt det goda. Det fanns också något som var avundsjukt, något som ville ge igen, något som hellre ville ta för sig än dela med sig. Inte alltid och på alla sätt, men det fanns ändå där.

Ibland hamnade jag i problem, i skolan, det kunde vara mitt fel, så är det ju ibland. Och när de arga känslorna lagt sig så kunde jag känna skuld och skam istället över hur det blev och vad jag gjort.

Då gick jag ofta i tysthet till min vän, han som jag visste bodde där upp bland molnen som jag enkelt tänkte i mitt barnasinne. Jag sträckte mitt hjärta mot honom och bad honom förlåta mig, ibland kom tårarna. På något sätt kunde jag då ibland för min inre syn se honom, hänga där på korset, på kullen. Bakom honom tecknade sig dem mörka himlen. Men han hängde inte bara där, jag kunde också känna hans hand i min, som en känsla, i min tanke mötte han mig, han liksom viskade till mig att jag var förlåten och log mot mig. Han stod också vid min sida. Jag har aldrig som en del berättar, mött Jesus, sett honom. Många av våra vänner har det. I drömmar, i syner, i gränslandet. Nej, han fanns bara där som en visshet i mitt hjärta, som en vän, som en naturlig del i familjen. Och det skänkte mig frid och glädje och en mening med allt.

Det var väl gott och väl i många år, även om jag kände kontrasten till världen utanför. Tack och lov levde jag inte i en familj som bara umgicks med andra kristna, även om många var det. Men pappa var ju bilmekaniker och mamma jobbade på försäkringskassan. Och de flesta av mina vänner var som folk är i allmänhet. Så det var inte så. Men jag kände ändå skillnaden i många familjer. Vad man gjorde, vad man såg på, vad man lyssnade på och hur man firade högtider och annat. När jag kom in i ungdomslivet var det mer tydligt än någonsin att det fanns en uppsjö av olika liv man kunde välja. Och varje livsval kom med fördelar och nackdelar. En del vägar i livet tycktes ge utdelning längre fram, det var som att samla sina skatter och njutningar för en tid där borta som ännu var höljd i dunkel. Medan en del vägar gav utdelning direkt, det var som att en stilla röst viskade till mig, varför skjuta allt det där goda på framtiden, du vet ju inte om du någonsin kommer få ta del av det ändå. Jag såg mina vänner och alla hur de bara levde livets glada dagar, de tycktes inte bära den där ryggsäcken som jag bar. Man kunde tydligen ha ett rymligare samvete, en bekvämare livsstil, färre regler och mer tryck på gaspedalen. Det lockade mig!

Sakta höjde jag ljudet på stereon, jag kastade loss förtöjningen till båten och gav mig av, mot friheten, mot det stora okända.

Hjälp va gott det kunde vara att leva, det var som att ha bott i ett område där det fanns en godisbutik, ha sett alla barn gå in där men själv bara stått utanför. Inte undra på att man åt så man fick ont i magen då, många gånger om.

Den där närvaron som jag känt som barn gled sakta undan som filten från en liten, som den skyddande dimman i skogen. Plötsligt såg jag allt helt klart. Jag hade bitit i äpplet och funnit att det smakade gott, inte kunde väl någonting i livet dö på grund av det. Det barnsliga byttes ut mot det vuxna, fast var det verkligen bara vuxet? Kanske var det mer cyniskt och hårt. Istället för att inför mina vänner försvara de där gamla berättelserna jag växt upp med så ifrågasatte jag dem själv nu. Jag kunde skratta åt dem och säga till mina gamla kristna vänner att det inte på allvar fortfarande kunde tro på de där sagorna. Men inom mig växte en splittring fram, det lilla barnet som jag övergett sprang någonstans runt och ville hitta ut igen. Inom psykologin tänker man sig att man har det lilla barnet med sig även i vuxenlivet, inom sig, och att det är viktigt att ge det kärlek och omtanke, att se och respektera dess behov. Annars kan det tillslut skrika inom dig tills du inte längre kan låtsas att det inte finns där. Och kanske var det så, kanske var det just så.

Livet bjuder oss kriser av olika slag. Att födas är den fösta krisen vi är med om, och enligt många psykologer, den största krisen vi någonsin behöver gå igenom. Så visst är vi ganska fantastiska allihop som finns, vi börjar livet med den svåraste tentan, innan vi ens har läst materialet. Inte konstigt att det kan vara tufft längre fram.

Jag har hamnat i några kriser i livet, små och stora. Och jag har förstått att ensam är inte stark, och att förlita sig på sig själv och sin egen styrka går bara så långt, sedan faller man. Och om vi bygger oss starkare igen efteråt så kan nästa smäll bli ännu hårdare, om vi inte lärt oss något utan bara fått mer skinn på näsan. Jag tror att krisen kommer för att vi skall hörsamma något i vårt liv. Det finns gemensamma kriser vi går igenom, livskriser, ålderskriser, familjesituationer som kan pröva oss. Förhållanden som kraschar. Människor blir sjuka och dör i vår omgivning. Vi förlorar vänner, någon vi höll kär när vi var unga, arbete och den framtid vi trodde vi skulle äga. Och krisen är på något sätt ändå det naturliga i livet även om den är förfärlig. Men den är också en förberedelse på livets slut. Den yttersta krisen eller mottagandet in i slutet på alla kriser och det fullständiga helandet om vi har en tro och ett hopp.

Någonstans inom mig fanns ändå barnet kvar, det lilla barnet. Jag hade kanske låst in det och glömt var jag la nyckeln. Men när kriserna kom så fanns den lilla pojken där och han förmådde mig att böja knä igen och förtrösta på min barndoms Gud. Om och om igen. Jag hade egentligen aldrig tänkt vända min Gud ryggen. Det var bara det att ju mer denna världens tyngd och prövningar sökte fylla mig, desto svårare var det att vara sårbar, att hålla sitt hjärta rent. Jag visste kanske inte helt vad jag gjorde men jag lämnade hemmet en mörk natt och sedan vandrade jag tills mina ben var trötta. Det fanns vänner och fiender, det fanns glada dagar och sorgliga. Det fanns gemenskap men också en växande ensamhet.

Tillslut nådde jag vägens ände på min resa och när jag vände mig om såg jag hur långt jag till sist hade gått. Visste jag ens var jag befann mig? Var mitt hem var någonstans? Och hur jag skulle ta mig tillbaka. Det var det lilla barnet inom mig som på nytt blev min kompass, det pekade på Jesus. På mannen på korset. På han som led och dog för mig. Om han var villig att göra det, då var det han jag kunde lita på. Så jag böjde mina knän. Jag grät mina tårar och han öppnade en väg. Det var en smal väg. Det gick bara att se ett kort avsnitt åt gången, en trång passage. Men löftet fanns där att han aldrig skulle släppa min hand. Följ bara mig. Så jag följde, jag följde med honom genom den skogen. Samma törnen som rev hans huvud rev mina ben, de tårar och den död som prövade honom på korset de skakade nu mig. Men jag bara gick. Ibland föll jag och då drog han mig upp. Ibland stannade jag för att vila och då styrkte han mig. Ibland ville jag gå tillbaka, ibland ville jag bara säga att det var för svårt, men han släppte inte min hand. Och till sist kom jag också hem igen. Och precis som den förlorade sonen* fann jag att jag var välkommen, att jag var väntad och älskad.

På nytt tog jag upp min barndomsbibel, fast nu var den inte längre fylld av bilder och föll isär. Nu var det istället guld i kanterna, mitt namn stod ingraverat på framsidan och den var helt ny. Jag hade fått den en gång i tonåren, av min gamle pastor eller söndagsskolläraren, jag minns inte. Men jag hade aldrig läst den. Den kom som ett paket till en ung man som stod på tågperrongen för att resa, långt bort. Det fanns inte plats för den i handbagaget så jag lämnade den. Men nu fanns den där, den hade väntat på mig. Och den kändes len och mjuk i min hand. Det var något som kom till liv när jag öppnade den igen. Samma far som fanns där för mig som barn fanns där nu på nytt igen. Och det som varit omöjligt att tro på när jag blev vuxen, gick nu att tro igen. Sakta men säkert. Det var som när våren kommer efter en allt för lång vinter. Sakta smälte det kalla undan och värmen förde fram nytt liv och blommor igen. Men denna gången kom sommaren med ett löfte att vintern inte skulle stanna för alltid, att det visserligen skulle komma kalla dagar, till och med frost och bitande kyla, men alltid med ett löfte om varma dagar på nytt igen.

Och viktigast av allt. Den där närvaron, hans närvaro. Alla dagar.

För när den inte längre fanns där var jag tvungen att fylla den längtan med något annat. Och det finns inget annat, inget som helt och fullt kan möta den längtan, utom han. Det finns saker att fördriva tiden med. Det finns nöjen och skönhet, det finns lycka och njutning, det finns kärlek och gemenskap. Och allt det är gott, det är ju skapat av Gud. Men det kan inte ersätta honom som har skapat det.

Jag fann att när jag sökte frihet så fann jag också bundenhet. Jag förstod att när jag ville slippa ta ansvar som kom ändå ansvaret ikapp mig och ju mer jag försökte jaga bort det med desto starkare kraft kom det tillbaka. Men alltsammans var bara skuggor som ville dansa framför mig. Och utan solen skulle de ändå vara borta.

Idag vänder jag mig till honom först av allt. Innan jag börjar min dag. Jag läser den där boken som fängslade mig som barn och den har mig på nytt som aldrig förr. Jag ber för mina vänner och jag lägger dagen i Guds händer. Jag är inte slav under någon eller något utan jag är fri. Gud har satt mig fri. På så många områden. Och det där lilla barnet som jag glömde lever nu starkare inom mig än någonsin. Jag fick be det om förlåtelse för att förstummat det och ta det till mig igen. Det är den lilla pojken som inspirerar mig att skoja och busa och älska och njuta av livet. Tillsammans med min fru, min familj, mina vänner och min far i himmeln.

En av de berättelser jag älskar mest i Bibeln är berättelsen om den förlorade sonen, som jag nämnde här tidigare:

Lukas 15:11-32

Det är också en arketypisk berättelse om vi får landa lite i mytologins och psykologins värld, jag vet att den fascinerar många inklusive mig själv.

Det är berättelsen om hur en ung man lockas av livet utanför hemmets trygga vrå, hur han blir blind för allt det goda som hans far, (och naturligtvis även hans mor) har att ge honom. Så han begär ut sitt arv i förtid för att leva livet. Han lämnar sedan hemmet och reser till främmande land och festar och slösar hela sitt arv för att till sist finna att han längtar hem igen. Hem till sin far och till den kärlek som fanns där i hans närhet. Med rädsla i hjärtat och en känsla av förnedring återvänder han så till sin hembygd bara för att finna sin far springande emot honom, omfamnandes honom i kärlek och glädje. Det blir fest och fadern säger om sin son att han som var död nu återvänt till livet.

Visst är det vackert!

Det är Gud som möter oss i berättelsen, vi är den förlorade sonen. Det här temat har sedan används av många författare till både böcker och även filmer. Du finner det i Robinson Crusoe, i barnböcker som Bamse (Bamse och lyckans dörr) och många många andra historier genom tiderna. Den unge mannen eller kvinnan som söker äventyret långt borta för att i slutet av berättelsen återvända hem och finna att det var där skatten fanns gömd.

Jag tror att Gud sänder ut en kallelse till oss att vi är hans söner och döttrar och att han längtar efter oss och att vi skall återvända hem. Han har ställt till med en fest för vår skull och han står vid dörren och blickar ut mot den stora världen, i hopp om att se oss återvända.

Det är Jesu hand som sträcks ut, till dig och mig. Det finns bara kärlek och du skall inte frukta. Han välkomnar var och en, det finns ingenting du kan ha gjort som skulle hindra hans kärlek till dig. Inget i din historia som blockerar vägen till försoning.

Det är min övertygelse och Bibelns klara budskap.

Tack för du läste. Gud älskar dig.

https://youtu.be/APATH3ea-D0

Ut ur dimman

Som en pojke letar och letar,

efter skatten i sin lek,

så letar vi alla efter något,

från den tid då vårt livs gnista tänds,

och vi stiger in i världen.

Det lilla barnet, pojke eller flicka,

har en nyfikenhet,

en tro på att allt är möjligt,

fram till en viss tid i livet.

Djupt inne i sagans värld,

bland troll och tomtar,

älvor och häxor,

bor de, mitt ibland oss.

Månen och stjärnorna,

är hans vänner,

djuren en del av hennes familj,

det lilla barnet,

som litar och tror på allt och alla.

Sedan någonstans,

stängs en dörr,

och en dörr till.

En vän försvinner bort,

och sedan ännu en.

Erfarenheten,

kommer på besök,

även till den som är liten ibland.

En hund som varit kär,

en tass som fattas i barnets hand.

Hur svårt är inte farväl,

när man är liten,

det krävs så lite för att,

sprickor skall uppstå i glaset,

för att tron på det goda,

skall vackla,

skaka till,

inte vara lika självklar.

Så fort går tiden,

rusande fram,

som vattenbäckar,

som forsar mot ett stup,

för att sedan blandas upp,

och föras bort, långt bort.

Hur många gånger förblir inte,

en del av de dörrar

som slog igen när vi var små,

fortsatt stängda,

och mossa,

söker växa på dess tröskel,

allt de vi håller inne,

det glöms bort,

vi tänker inte på det mer.

Cement som sakta stelnar,

för att aldrig mera formas,

så kan också vi,

när vi nått en viss ålder,

bli färdiga människor.

Håll dig borta från det,

jag vill inte leva så,

Inte vara fågeln i en bur,

låt ingen plocka dina

blommor när du är ung.

Låt hellre stormarna komma,

och skaka de murar vi byggt,

de fästen vi gömt oss bakom.

Inte är det väl så att vi föds bara en gång,

jag vill födas på nytt om igen,

så länge jag lever,

se ljuset som för första gången,

dra mina första andetag,

ännu en gång.

Det lilla barnet som ler,

ett leende som rymmer en hel värld,

om vi ser efter.

En bukett med rosor,

kärleken måste vara evig,

när det finns så vackra ting,

i det som blommar idag,

och är borta imorgon.

Kom du som skapat allt,

och fyll mig,

häll din ström av liv,

ner i djupet av min källa.

Det lilla barn inom mig,

som var nyfiken på allt,

och som trodde utan gräns,

väck det på nytt, allt vad det levde av,

låt det strömma genom mig,

som solskenet i en trädgård,

bli till vind i mina segel,

om igen.

Ja, riv ner mina murar,

och fästen,

låt de dörrar som var stängda,

springa upp på nytt,

låt den tro,

som en gång sänkts i mörker,

stiga upp på nytt ur djupen,

och skapa det liv inom mig,

som aldrig någonsin kan dö.

Jag önskar vara som ett barn,

men med erfarenheten av en man.

för mig till mittpunkten av mitt liv,

ställ mig där jag kan se min historia,

teckna sig mot himlen bakåt,

Där nuets strömmar flödar genom mig,

varje fiber av min kropp,

och framtiden ligger för mina fötter,

redo att beträdas, och bli upptäckt!

Jag önskar leva mitt liv fullt ut!