Dikter, tankar, citat och bilder ur livet
Här finner du texter och bilder som uppmuntrar till eftertanke och längtan efter mer djup i livet
Mina ord om livet är min berättelse, det är en inblick i vad jag söker i livet och vad jag funnit. En resa tillsammans mig mig in i naturens, kärlekens och skönhetens värd. Jag har upptäckt att det finns en källa i livet att dricka ur, en livets brunn om du vill. Följ med mig och utforska djupet av den genom bilder texter och tankar jag delar.
Vem är jag
Jag är en familjefar med två småbarn och en kille i 20 års åldern. Uppvuxen i Kungsbacka söder om Göteborg. Jag älskade som barn att fiska och leka i naturen och hade närheten till bondgård och djur genom mina morföräldrar som bodde granne med oss. Med åren kom jag att förlora kontakten med allt det där som jag brann för som barn och som var en naturlig del av livet. Istället längtade jag efter stadens liv och att göra karriär och jag ökade hela tiden tempot. Jag hade förlorat kontakten med det som varit det viktiga för mig, min relation till Gud, till naturen, till djuren och det enka livet. Sakta återvände jag steg för steg och efter en tid kom även längtan efter en egen familj.
Här delar jag min resa tillbaka till det som en gång gjorde mig lycklig och som nu åter finns som en källa till liv och glädje och äventyr.
Välkommen till Minaordomlivet.
//Niclas Drejander
För mig är kärleken den osynliga hand som bär oss genom varje dag i livet. Det är kärleken som får oss att växa som små, som får oss att vilja lära oss mer om livet, som får oss att känna gemenskap och närhet. Slutligen är det också kärleken som gör att vi inte räds för döden.
Livet är som en vandringsled och vi går inte ensamma. Några har gått före oss för att visa oss vägen och andra kommer att slå följe med oss för att vi skall leda dem. Tankar och Citat är sektionen där jag delar var jag fått till mig på min livsvandring och även hur jag kan själv gjort insikter som kanske kan hjälpa dig.
Om kärleken är den kraft som bär oss måste vi också söka ursprunget, var finns källan till all kärlek i världen? Vem är det som älskat oss först så att vi sedan kan älska varandra. För mig är Jesus den källan, och Bibeln låter oss veta hur vi kan komma närmare honom som skapat allt.
Lägre skrifter och tankar om livet som kommer ur mitt eget innersta, mitt liv i harmoni med naturen, kärleken till min fru och mina barn, min relation till Gud och hans fantastiska skapelse.
Ibland är mitt hjärta som en källa där jag behöver stiga ned, i tystnad bara för att höra vad anden manar mig i djupet. Och då hör jag hans stilla röst inom mig och så skriver jag...
Där sitter han, krokodilen mitt ibland alla godsedjur!
Samma godsedjur som han sa nu i sommar när han var här att jag aldrig får göra mig av med, ALDRIG. Inte ett enda. Leksakerna fick jag lämna bort på loppis, när vi flyttade var det inte mycket som var viktigt. Det var i princip, godsedjuren och alla TV-spel och vissa möbler och så som han vuxit upp med.
TV-spel, kanske därför att vi alltid spelade tillsammans när han var hos mig, på alla lov. Vi spelade Xbox, Nintendo, Playstation.
Det var Super Mario, Little Big Planet, Ratchet och Clank....
Det var Donkey Kong, Viva Pinjata och Super Monkey Ball....
Listan kan göras lång. Och det har inte förändrats trots att han är 19 år. Vi spelar fortfarande. Mest Mario Och Donkey Kong, men även annat. Och så ser vi på serier, alltid serier.
Det blir mycket Tintin, Frasier och så hans favorit på senare tid Jojos Bizzare Adventure, skräckmanga som han berättat att det är.
Tiderna förändras och vi med dem. Men samtidigt bor vi kvar vi som var, där inuti någonstans. Och när jag läser gamla dagböcker och när jag ser på bilder, då kommer den lilla pojken springandes fram till mig igen, han tittar upp bland alla gosdsedjur och han leker fortfarande där ute på lekplatsen med Daniel, David, Anton, Christian och alla de andra som var nära honom.
Vi åker snowracer ned för backen och skriker med den gamla filmkameran i högsta hugg, tuggandes och vevandes på de gamla DVI-banden. Dom finns ännu här någonstans. Vi går längs grusvägen ned mot hästarna och matar dem med äpplen fast vi inte får för den arga tanten som säger att de hoppar över staketet om vi gör så, varför de nu skulle göra det. Vi samlar grannarna och vännerna och kastar frisbee och spelar kubb tillsammans. Dagar och kvällar följer på varandra i långa rader och gräset blir sakta gult och sedan efter en tid, täckt med snö som sakta smälter bort för att efter ytterligare en tid, lämna plats åt blommor och fjärilar igen och så börjar allt om och vi blir sakta äldre, han och jag.
Och jag minns. Jag minns de ensamma stunderna, jag minns förväntan inför när han skulle komma, hur jag räknade dagarna. Slog in paket och gömde leksaker och godis. Jag minns alla barn som frågade när han skulle komma, om och om igen tills jag plötslig stod där på stationen i Laholm redo att möta honom där han kom. Jag minns alla gånger han satt på mina axlar, hur mannen på Kvibergs marknad tillslut en gång frågade mig när jag köpte mina rutinmässiga TV-spel om min son ens kunde gå? På vilket jag skrattade och kände mig stolt, vi stack tydligen ut, för att vi var nära. För att jag bar honom, alltid. Men det var också han som bar mej, fast det visste han såklart inte. Men nu vet han det. Vi behöver något som är större än oss själva, något som ger oss kraft att gå vidare de dagar då vi bara vill dra täcket över huvudet och somna om. Och det fanns en del sådana dagar, då på en tiden, det gjorde det.
Men en liten hand som drar i täcket, som kommer med handkontrollen till TV-spelet, som vill blåsa såpbubblor och åka till kaninerna på Liseberg, som vill bada och fiska och ringa en vän. Den lilla handen är starkare än den mäktigaste man eller kvinnas hand, starkare än den starkaste ledaren eller idrottsmannens hårdaste muskel. Den är det därför att den behöver sin förälder och den har bara dig och mig. Så därför reste jag mig upp, det var det valet som fanns för mig. Och det tackar jag honom för. Honom och en handfull personer till som fanns där när det var tungt.
Att ha en son som bor 30 mil bort är speciellt, det är det. Det är inte bara något ont, det är också något vackert i det som är sårbart har jag kommit att förstå. Att längta och sakna och undra är något dyrbart. Varje gång han varit ett lov och jag lämnade honom tillbaka kände jag att jag gjort något av det viktigaste som fanns för mig att göra, jag hade slutfört ett uppdrag. Uppdraget att vara hans pappa. Ett uppdrag som kom till mig när jag var ungefär 23 vilda år gammal.
Han kom som en vind som slet tag i mina segel på den båt som höll på att kantra och han vände den båten rätt. Jag förstod det såklart inte då. Men det kom till mig som en viskning med åren.
Varje gång jag såg in i de där ögonen så såg jag en pojke som behövde en pappa att lita till. Jag såg en pojke som såg upp till mig, som ville upptäcka livet tillsammans med mig, med min hand i sin lilla. Och tillsammans med honom fick jag upptäcka livet genom en liten pojkes liv och lek och skratt. Jag fick lämna huvudrollen för någon som var värd den och som verkligen förtjänade den. Han blev min fasta punkt i tillvaron och jag var hans, när han var hos mig.
Nu har han blivit 19 år, en ålder som jag inte kunde föreställa mig hur den skulle vara för mig, att ha en son i. Han är en av de klokaste killar jag vet, och så långt långt långt mycket klokare och mjukare i sitt hjärta än vad jag var, då på den tiden. Han har verkligen förvärvat en visdom. Kanske gjorde det honom skada att han fick växa upp med det avståndet mellan sin mamma och mig. Det är ett ansvar vi får ta och känna, att det blev så. Han kanske förlorade något av sin trygghet i det. Han fick smaka på de bittrare sidorna av livet tidigt. Men ändå, han fick två världar att leva i. Olika perspektiv som blev tvungna att mötas. Och jag tror på något sätt att det samtidigt gjort honom gott. Han har både erfarenhet av världens väg och trons stig. Han förstår båda världar och han kan balansera mellan dem och vara både pojke och man på samma gång.
Många gånger har jag tackat hans mamma för att hon aldrig pratade ner mig eller la hinder i vägen för att vi skulle ses. Jag hade sett det hända med mina vänner och det var aldrig så. Istället körde hon lång lång väg för att vi skulle ses. Det har jag alltid varit tacksam för, det var en gåva jag fick. Jag var en gång rädd att den lilla pojken skulle se en bild i en bokhylla någonstans och veta att det var hans pappa, den där mannen på bilden, den rädslan fanns under många år, men den förverkligades aldrig. Tvärt om fick våran relation bara växa och växa sig starkare. Och idag är han en av mina allra bästa vänner. Vi frågar varandra till råds om saker, han och jag.
Han är en hårdrocks och deathmetalkille, som är Pro-Pride och klär sig häftigt, som förstår hårt liv och festande (det gjorde jag med i hans ålder), men som stadgat sig med en härlig tjej och som lever stilla. Han har öppnat dörren för mig, att se in i unga människors värd, där jag själv kanske inte skulle känt mig inbjuden eller ens viljat gå alltid. Men nu gör jag det, med min son och jag gläds att jag är inbjuden. Jag ser vilken värd han lever i och vad han brinner för och jag lyssnar och lär mig. Precis som han vill lyssna och lära av mig. Inte för att vi skall låtsas att vi tycker lika och att vi ändrar oss för varandra. Utan det handlar om respekt, om att vi är villiga att lyssna och lära av varandra. Vi säger inte att vi vet hur det är och att vi vill tvinga varandra att tycka samma. Men vi är öppna, öppna för samtal, öppna för relation, öppna för förlåtelse och en väg framåt.
Jag tror att Jesus inte stängde dörren för någon, inte en enda människa. Varför har vår tids kristna ibland stängt in sig i kyrkorna och önskat att andra skall komma till dem. Varför har avståndet ökat mellan församlingen och världen utanför? Och varför tror vi kristna att vi måste bli som de, eller att de skall bli som oss. Varför fastnar vi i religiositet, varför drar vi upp linjer och gränser mellan varandra. Jesus han rev ned gränser och suddade ut linjer.
På hans tid var kvinnor och män knappast ens i samma rum, men han förde dem samman. Hans lärljungar var män och kvinnor med samma förutsättningar, samma mål och samma rätt att leva och älska och ta del av livet och kärleken. Jesus var inte rädd för att vara med häftiga vilda människor, därför att han visste vem han var. Han var inte rädd för att vara med dem och han ville inte att de tvångsmässigt skulle bli som han. Han bara älskade och ville lära känna människor och de honom. Och sedan blev de bara mer lika honom av den enorma kärlek som utgick från honom. Det var inte för att folk fick en regelbok att följa för att bli medlemmar i hans församling. Han var helt enkelt så kärleksfull och så god att när man var med honom så kunde man inte undvika att bli lik honom. Och det bästa är att när vi blir mer lika honom så blir vi mer oss själva, det har i allfall jag fått uppleva.
Jag förstod för ett antal år sedan en viktig sak. Vi behöver förebilder, alla människor. Och vi kan inte komma längre än vår förebild. Eller vårt mål, vi måste sätta det högt för att verkligen utvecklas ordentligt. Och jag förstod att min son behövde en pappa som var en förebild för honom. En pappa som var någon att räkna med. Kanske var jag inte det när han föddes. Men när jag förstod att han behövde det, då förstod jag att det var det som var min livsuppgift, att vara hans förebild. Och då skaffade jag mig sakta också en förebild att bygga mitt liv på. Och jag sökte leva så gott jag kunde efter den förebilden. Då och då kom också människor min väg som kommit längre i sin livsvandring, som jag kunde lära mig något av och då ville jag det. För min skull men också för min sons skull. Så vi lärde tillsammans, och jag lär fortfarande och försöker fortfarande ha mål framför mig.
Men en sak står jag nog ändå fast vid. Att jag har lärt mig så mycket mer av min son än vad jag kunnat lära honom.
Och jag lär mig fortfarande, varje gång han kommer. Och det är något av det dyrbaraste. Att få sitta på kvällen och lyssna och dela och lära och leva, det är att få vara pappa för mig.
Så därför gör jag mig aldrig av med hans godsedjur... de får vi ta med till ålderdomshemmet om Gud låter oss.
Fast kanske får du barn själv och då hamnar det tillslut hos dig och du får vara pappa precis som jag var, det önskar jag dig när tiden är mogen.
Älskar dig Krokodilen.
/Niclas
